Nu är det gjort! Mitt första Triathlon är genomfört och jag kan nu titulera mig triathlet. När jag i januari började leka med tanken att testa ett triathlon kändes det som att Växjö triathlon låg ganska långt fram i tiden och det skulle nog inte vara några problem att komma i form till 31 maj. Sagt och gjort så anmälde jag mig till den olympiska distansen. Tiden flög förbi, massor med träning, ännu mer sjukdomar och plötsligt var det bara en vecka kvar.
Sista veckan för loppet var träningarna lite annorlunda. Första simningen i öppet vatten avverkades exakt en vecka före start. Det blev 1,3 km och det var både kallt och jobbigt, men det kändes ändå lugnande, jag visste nu att den grenen jag är minst bekväm med skulle gå att genomföra.
Det tränades växlingar i trädgården i Slakmörestrand. Malin stod inne med checklistan och granskade växlingarna, sen stämde vi av hur det gick och repeterade, gång på gång.
När jag vaknade på race-morgonen kände jag mig lugn och redo. Det mesta var packat i förväg och jag hade bara några få punkter som skulle kryssas av på listan. Hela vägen till Växjö kändes allt väldigt bra, men precis när vi kom fram till Växjö öppnade sig himlen. Det regnade och termometern i bilen indikerade att det var 9 grader i luften. Vi satt kvar i bilen tills det värsta regnat över sen begav jag mig till sekretariatet för att hämta startkuvertet. Väl där fick jag veta att förmiddagens sprint hade fått simningen inställd för vattnet var för kallt. Då började jag bli orolig, skulle vi inte heller få simma? Skulle det inte bli något triathlon? Skulle det bara bli ett simpelt duathlon?
Förberedelserna fortsatte och när jag var ombytt, cykeln och grejerna incheckade i växlingsområdet, så fick vi höra från speakertornet att det blir simning, halverad dock, men ändå! Starten blev framskjuten 15 minuter för att tiderna skulle passa trafikavstängningarna ute på cykelbanan.
Innan simstarten han jag byta några ord med både min fru och hela familjen Andersson som anlänt för att heja! När starten gick tog jag det väldigt lugnt. Jag höll mig på ena kanten och simmade lugnt och fokuserade på att andas. Det blev bara bröstsim, därav höll jag extra mycket koll på om jag hade folk runt mig. Jag ville inte vara orsaken till att någon annan får bryta. Mina simglasögon började imma av det kalla vattnet och efter halva banan var jag mer eller mindre blind. Det var nätt och jämt att jag kunde se de stora gula bojarna ute i vattnet. När jag vände upp runt den sista bojen och hade ca 250 meter kvar till land började det bli jobbigt. Jag hörde hur Malin och Anderssons hejade på mig, men jag fortsatte simma tills jag kände botten och sen sprang jag upp ur vattnet, det var i alla fall tanken. Benen kändes som gelé och fötterna hade allvarliga samarbetssvårigheter. Jag snubblade och var nära på att trilla på väg in i växlingsområdet. Jag beslöt mig för att gå till min plats och ta av mig våtdräkten i lugnt tempo för att hämta andan. Simningen tog 18:28 och växlingen tog 3:35, men jag missade inget och jag behövde nog det andrummet.
Ut på cykelbanan kändes det ganska bra, benen piggnade till ganska snabbt. Återigen hörde jag hejaropen och det stärkte mig varje gång! Cykelbanan var i starten lite teknisk men sedan kom man ut på landsvägen och då var det mer eller mindre rak väg fram och tillbaka två varv. Det var lite mer backar än vad jag är van vid och det kändes i låren mot slutet, men detta är den grenen jag är bekvämast med just nu. Jag plockade många placeringar, jag åt och drack precis som planerat och allt kändes bra! Sista 10 km hade jag lite ont i bakdelen, min trisuit är betydligt mindre vadderad än mina vanliga cykelbyxor... men jag bet ihop och kom in till växling efter 1:23:18.
Växlingen till löpning gick snabbare (1:06) och nu var det skönt att det bara var löpningen kvar. Löpningen startade ganska segt. Benen hade ingen direkt stuns och magen krampade lite till och från. Första varvet runt sjön var riktigt tungt. Jag har läst att man kan jämföra löpningen i en olympisk distans med en halvmara, men i min åsikt är det lättare att springa en halvmara.Vid vändpunkten efter 5 km möttes jag av Malin och Anderssons, det gav mig ny styrka och sista varvet mot mål gick bättre. Jag kände hur krampen släppte i magen och benen började svara lite mer. När jag sprang sista biten mot målet kändes det nästan lite overkligt, men skönt! Jag var riktigt trött, när jag korsade mållinjen med armarna sträckta upp i luften kändes det som att allt slit under våren var värt det. All träning, alla förberedelser som hade lett fram till detta. Jag fick min medalj. Jag möttes upp av min hejarklack. Det kändes overkligt att det var över. Löpningen var väldigt ojämn men tog allt som allt 53:39.
Ett stort tack till Anderssons som var på plats och hejade! Tack till alla som hejade hemifrån och på Facebook! Och det största tacken av alla till min fantastiska fru Malin, utan dig hade inte detta varit möjligt! Nu är mitt första triathlon över, men det var med all säkerhet inte det sista :)
